Mina lärare på Colorado Institute of Art i Denver, Colorado betonade alltid hur viktigt skissandet var. Att känna på bildens komposition, form, pröva olika vinklar, att lära känna bilden helt enkelt. Men vad man inte kan lära ut är själva känslan som skissandet ger. För mig är det en känsla att hoppfullhet, något lovande som kanske kommer, så där lite lagom vagt. Nå’t som kan bli nå’t. Och ibland blir det något användbart, ibland åker det rakt i papperskorgen och ibland blev det något helt annat än det jag försökte teckna. Bara så där av sig självt. Häftigt är det i alla fall. Förhållandet Jag, Papper och Penna är livslångt. Vi kommer hänga ihop, det vet jag. Dom gånger vi varit ifrån varandra så ritar jag med fingrarna i luften eller skissar på låtsas i huvudet. Ibland blir skissandet en uppvärmning, ett sätt att bli av med slaggprodukter, sånt jag tror jag borde teckna/måla, för att kunna släppa fram det som kommer av sig själv.
Här har jag börjat skissa på ett jobb. LIte halvsemester, sitter på trappan och har fått sällskap att vår katt Spiff.
Sketching is necessary. That is what my teachers at The Colorado Institute of Art always told me. To get to know the picture. But it is also a feeling, a good feeling, for me a feeling of something good to come, (or not:). I have a love relationship with my paper and pen. I know it’s a lifelong love. Sometimes it is mutual and sometimes we have fights but I really never ever want to end it. Sketching is necessary.
(My sketching buddy Spiff is hanging out with me on a late summer day, the first hairy lines of an illustration is appearing on my paper.)