I min förra post så hade jag huvudbry över en målning som hamnat i ett vägskäl. Utan att jag själv hade tyckt till om det, anser jag. Och som alltid när jag målar, och många känner nog igen sig i skapandeprocessen, så kommer vägvalen, sluta eller fortsätta, papperskorg eller vägg. Jag åberopar magkänsla, grannen som går förbi eller sonen 10 år som ska säga de magiska orden som får mig att förstå att jag gör ”rätt”. För mig är nog ändå alltid det rättaste att våga, att våga göra fel, att våga skrota timmar av arbete och att våga gå en annan väg en den jag trodde i början. Jag intalar mig att jag vinner på det nästa gång, eller åtminstone någon gång.
Nu tog jag valet att ge kroppen ett annat huvud. Det var rätt beslut. Tror jag. Denna gång.
In my latest post I had a decision to make. The body didn’t match the face, or was it that the face that didn’t match the body. Anyhow, I had to do something. This is what I did!
