IS SAD ART BAD BUSINESS?

Det finns dagar som är allt annat än ljusa och fantastiska. Det kan vara sol ute men mörkt inne, det kan vara kul på utsidan men deppigt på insidan, det kan vara full fart ute men inne har allt stängts ner. Idag var en sådan dag. Deppigt värre. Nu målar jag damer i vanliga fall men att låta penslarna forma fram en glad och uppsluppen kvinna är inte tal om. Är då denna bara för mig? Är ledsen konst något man känner igen sig i men inte köper och hänger upp i sitt hem? Att denna har ett värde för mig är självklart, både i själva görandet och även som målning. Men har den ett sämre marknadsvärde? Är ledsen konst svårare att sälja?

There are days that don’t shine at all. It can be sunny outside but inside it is dark and gloomy, it can be fun outside but depressing on the inside, it can be action outside but stillness inside. Just a day like that. I paint a lot of ladies but a day that is ”that kind of day”, it is not possible to let my brushes shape anything fun and joyful. Is this art then just for me? Is ”sad” art something people feel connected with but never would by and hang on their own walls?  This painting has of course a value for me, both in the making of it and also as a finished piece. But does it have a value on the market? Not necessarily this one, but as a whole. Is sad art bad business?